Publicerad: 2019-12-07

Konst både då och nu på Bruket

Efter ett uppehåll på ett par år så kommer nu Bruket tillbaks med konstutställning sommaren 2020. En tradition som startades år 2000, för tjugo år sedan. Planeringen pågår för fullt.

Historien lever kvar. Ofta omedvetet.
Många av de kulturella aktiviteter som idag sker på Bruket har en koppling till förra seklet.
Med tradition från en svunnen tid är bruket idag en kulturell mötesplats.

Fick gjuta huvudet två gånger
Det var på Åminne Bruk som statyn av en gråtande Gösta Ekman gjöts. Konstnären Marie-Louise Ekman använde sin man Gösta som modell när hon gjorde statyn med vattenkanaler inuti. Så egentligen föreställer statyn inte en gråtande Gösta, utan ska visa ”Det svenska tungsinnet”.

Lars-Uno Jarl gjöt kroppen och Einar Svensson huvudet. Han fick göra två huvuden för det första dög inte. Kroppen gjöts för sig och huvudet för sig.
- När hon såg det första huvudet så tyckte hon att han hade lite för tjocka kinder, så tog hon tillbaks huvet och gröpte ur kinderna lite till på modellen, och vi fick gjuta nytt huvud, berättar Lars-Uno.
- Han står ju och gråter så vi drog rör i kroppen och så borrade Graussarna, som var grannar till Bruket med sin fabrik, hål i ögonen, så tårarna kunde komma ut.

Statyn ”Det svenska tungsinnet” i järn står på Linköpings museum. Det var den första som gjöts. Samma fast i brons, står sen juni 2004 i Altonaparken i Malmö. ”Det svenska tungsinnet” skapades redan till 1992 och fanns på plats i den svenska paviljongen under världsutställningen i Sevilla, inuti ett rött hus med vita knutar. Sen visades den upp i utställningar bl a 1998 i i Marie-Louise Ekmans retroaktiva utställning i Stockholm.

Gjutarnas skicklighet uppskattades av konstnärer
Även om Jarls Gjuteri mest göt maskingods, så gjorde de också specialbeställningar. Ett exempel är då statyn ”Det svenska svårmodet” av Marie-Louise Ekman, som gjordes till världsutställningen i Sevilla.

En annan konstnär som använde sig av gjuteriet i Åminne var Erik Dietman.
– När han var här så göts det en massa olika sorters näsor, som vi aldrig fick betalt för, konstaterar Lars-Uno.
De järnnäsorna finns idag i en vinkällare i Bordeaux i Frankrike och är uppsatta på väggen ovanför vintunnorna och heter ”Les gardiens des fûts”, översatt ”Vinfatens väktare”.

Ernst Billgrens fåglar och bänkar
Lars-Uno har också gjutit fåglar till Ernst Billgren i slutet av 1980-talet, och några gavlar till bänkar som Billgren gjort. Det finns fyra numrerade bänkar, som kostade 75 000 – 80 000 kr styck 2013.

Ett konstverk som också gjutits i Åminne är ”Intervall” av Carl Magnus.

Jarls gjuteri göt också bröst i olika storlekar till konstnären Gunilla Bandolins verk ”Fedra”.
– Det största vägde 1,5 ton, var 2 meter i diameter och ca 1,5 meter högt, berättar Lars-Uno. Vi som gjutit, var inbjudna på vernissagen i Stockholm 1990.

Syns på stan
Andra exempel på gjutningar från Åminne under Jarlarnas tid är räckena till Centralplan med kedjor och utanför kvarteret Pelikanen i Värnamo. Det är samma stil som Åbrons räcken över Lagan, men broräckena är inte gjutna i Åminne. Tvåhundra sådana stolpar göts till Vislanda också.

Ett annat specialuppdrag var att gjuta kanonerna till Smålands karoliner. De används vid uppvisningar och saluter.

Dåtidens ”gåramålare”
På brukskontoret och i många hem i Åminne hänger tavlor av de ”gåramålare” som brukade besöka bruket och samhället. Det var främst Arvid Lindoff, Arvid Stödberg och Karl August Wittgren.

Carl August (Arvid) Lindoff var västgöte och började måla som 28-åring efter att ha varit indelt soldat och nattväktare. Han signerade tavlorna olika under tidens gång: Arvid Lindow, Arvid Lindoff eller C.A.L. Lindoff var en av få ”gåramålare” som kunde försörja sig på sitt måleri. Det var inte noga med exaktheten när exempelvis en gård målades av. Önskade kunden att en icke-existerande veranda målades till på huset, så gjorde han det. 1912 flyttade han från västkusten med sin familj till Bolmsö och efter några år vidare till Värnamo, där han bodde till sin död. Han målade, utöver gåramålningar, även fackföreningstavlor och teaterdekorationer till lokala Värnamorevyer. Magni Widestig berättade, att Arvid Lindoff var den flitigaste målaren som kom till bruket. Lyckades han inte sälja någon tavla sålde han lotter, och sålde han inte hälften av lotterna, så blev det dragning i alla fall. En eller två kronor hade jobbarna på bruket, men det var ingen som hade de 70 – 80 kr som en målning kostade.

Två som inte målade lika dyra tavlor var Arvid Leonard Stödberg och Karl August Wittgren. De tog bara några kronor per tavla. De hade också det gemensamt att de hade svag hälsa och beskrivs som artiga, lågmälda och uppskattade. Stödberg arbetade på Malmstens Mekaniska verkstad, blev arbetslös under dåliga tider efter första världskriget och då slog sig på måleri. Det sägs att han målat 7000 tavlor. Wittgren flyttade till Skillingaryd från Göteborg, målade helst naturmotiv, och målade mest gårdsmotiv för försörjningens skull och dog redan 1919.

Bruksmiljön inspirerade
Gun Karlsson växte upp i Åminne. Hon målade ofta motiv som hon hämtade från bruksmiljön, samt blomster- och naturmotiv. Gunnar Lundblad bodde också i Åminne en period och målade bl a masugnen. Båda har skänkt motiv som används till vykort i museishopen idag.

Konstutställningar
Idag har Åminne Bruk hamnat på Sveriges konstkarta. Sedan år 2000 har det varit konstutställningar på verkstadsvinden och i den gamla gjuterihallen, oftast samlingsutställningar. Initiativtagare är Björn Inganäs, som tillsammans med hustrun Ester-Marie har ett brinnande konstintresse. Ester-Marie är uppvuxen i Åminne. Mamma hette Lisa Sundqvist, morbror Gustav var gjutare och morfar Erik arbetade som modellsnickare. Under ett år på 1960-talet arbetade Ester-Marie på kontoret.

- Konsten är en viktig del av vårt liv. Jag tycker det är så roligt att Åminne Bruk lever vidare. Åminne har blivit någonting istället för ingenting tack vare museet, säger Björn och konstaterar att det är Ester-Maries förtjänst att de engagerat sig i Bruket.

- Alla konstnärer som kommer hit blir fascinerade av miljön. Här är rött, vitt och svart golv. Den är en utmaning för i regel är väggarna annars vita på en konstutställning, myser Björn.

Han slutade sitt ideella arbete som ansvarig efter drygt 15 år och nu ”tjänstgör” han som rådgivare när en grupp inom föreningen drar igång med konstutställning sommartid på bruket igen.

Karin Malmsten

Gunilla Bandolins Fedra göts i Åminne. Nu finns den i Konsthallen vid Stora Torg, Kristianstad. Den stora svarta järnskulpturen, Fedra gjuten på Jarls gjuteri i Åminne köptes in av Kristianstads kommun 1994 och fick sin nuvarande placering 2005. Foto: Raymond Petersson.
Ett konstverk som också gjutits i Åminne är ”Intervall” av Carl Magnus. Det fick återvända till bruket sommaren 2012 som en del i sommarutställningen. Foto: Thomas Johansson/Åminne Bruk.
Ett specialuppdrag var att gjuta kanonerna till Smålands karoliner. Gjutmästare Sven Persson med kanon år 1991.
Jonas Bohlins Triptyk-bord gjuts av Jarls gjuteri. Foto: Källemo.
Gösta Ekman och Sven Lundh, Källemo, möttes i Sevilla när statyn visades. Foto: Källemo.
Vernissageinbjudan.
Vernissageinbjudan.
Tjutaryd Åminne. Gåramålning av Arvid Lindoff.
Banvaktstugan och Missionshuset i Åminne. Gåramålning av Arvid Lindoff.
Ann-Marie Lundblad-Bergenholtz skänker sin man Gunnar Lundblads målning av masugnen till Föreningen Åminne Bruksmuseums ordförande Bo Lindén.
Åminnebon Gun Karlsson målade ofta bilder från bruksmiljön. Här hur gjutarkläderna tvättades i tvättbalja i köket.
Åminnebon Gun Karlsson målade ofta bilder från bruksmiljön. Här från Åminne skola.

Vet du mer?

Har vi skrivit felaktigt om något? Saknas det relavant fakta eller har du information som vi bör ha med? Känner du någon på bilderna? Maila oss gärna dina tankar och kommentarer. Efter en granskning och bedömning så tar vi kontakt med dig, och/eller uppdaterar artikeln.

Maila oss »